tisdag 19 januari 2016

På dagen TRE

Idag för tre år sedan förändrades mitt liv ganska drastiskt. Jag fick på ett ganska bryskt sätt erfara att livet inte alltid blir som man tänkt sig - och att prioriteringar måste göras.

Jag är inte dödssjuk - men jag påminns varje morgon när jag tar min medicin om att jag inte är 100 procent frisk. Och att "inte vara sjuk" - är inte detsamma som att vara en frisk människa.
Man lär sig visserligen att leva med sina begränsningar - trots att man vill mer. Man måste ibland säga Nej fast man allra helst vill säga Ja. Man blir arg och frustrerad när man  inte uppnår sina mål, och man spyr på alla som säger att man är duktig. Det pågår ett krig mellan mig och livet!!

Det har som sagt gått tre år sedan den där dagen jag blev inlagd på USÖ - och vissa saker har jag fått kläm på och lärt mig bemästra - medan andra saker kommer att ta hela livet att lära.
Innerst inne vet jag att jag inte kommer att ge upp - jag är en fighter - men ibland behövs extremt stora doser av tålamod.

Till er därute som eventuellt kommer att läsa det här - var rädda om er och lyssna på kroppen. Läs av signaler och kolla upp förändringar som gör er misstänksamma. Det är våra liv det handlar om - och vi är skyldiga att ge vår kropp de allra bästa förutsättningarna.



Så här skrev jag på bloggen om mina tankar för tre år sedan:

måndag 21 januari 2013

Ibland tar livet en oplanerad och plötslig vändning - och även om jag välkomnar utmaningar så är inte alla av det positiva slaget. Den från början så sköna o lugna eftermiddagen kan i ett nu vändas till en nervös och spännande väntan på provresultat och besked från människor i vita rockar.

De allra flesta tänker: - "det händer inte mig" - men ändå är det alldeles för vardagligt för att du ska kunna  känna dig för säker för att inte drabbas. Så tänkte i alla fall jag - när jag i fredags bokade tid på vårdcentralen för tryck över bröstet. Värken ville inte riktigt ge med sig efter onsdagens skidtur i Ånnaboda - och redan då - efter första varvet -  borde jag ha förstått att nånting var väldigt fel. Det gick så  fruktansvärt trögt - det tryckte över bröstet - svetten lackade - jag flåsade och stönade -  och istället för att ta det på allvar och kliva av - hittade jag på ursäkter och intalade mig att det skulle lossna och kännas bättre.

Behöver jag säga att jag tjurade på och inte gav mig förrän milen var till ända. Nu i efterhand förstår jag hur korkad jag var. Jag borde som sagt klivit av redan från början. Men har man en Tjejvasa att träna inför - växer hornen lätt ut och man blundar för verkligheten. Alla skidmil är ju inte lika lätta - och man måste vara beredd på alla underlag.

Läkaren på vårdcentralen tog mig på största allvar och skickade mig via remiss till akuten på USÖ för ytterligare provtagning. Väl där - visade det sig via EKG och mängder av blodprov  - att jag drabbats av en lättare hjärtinfarkt och var i behov av att skrivas in för ytterligare vård. Som sagt - det är lätt att tro att det händer alla andra och inte mig.

Nu tre dagar senare - sitter jag hemma och funderar på vad som egentligen hände. Allt gick så fort - och jag har många intryck att smälta. Från att anse mig frisk och odödlig - gick jag på några timmar till att bli en ung hjärtpatient som behövde både kärlröntgas och ballongsprängas. Dessutom behöver jag numera en hel del mediciner för att hålla mig på mattan - vilket i sig är en absurd tanke för en som på sin höjd har tagit Ipren mot huvudvärken.

Som sagt - livet kan ibland ta en oväntad vändning och ingen  är immun. Just nu är jag sjukskriven i några veckor för att läka kroppen - i första hand armen och handleden där själva ingreppet görs ifrån - men helt otänkbart är nog inte att det kommer en reaktion framöver där jag fattar vad som hänt.
Fortfarande går jag och tror att "dolda kameran" är inblandad - och att nån gubbe med mikrofon snart ska hoppa fram och säga att jag är grundlurad.
Men  - för att citera läkaren Christina nere på akuten - "man skämtar inte om sådana här saker" - och innerst inne vet jag att hon har rätt.

4 kommentarer:

  1. Oj, det visste inte jag! Tur att det gick bra och att du fick vård i tid! Sköt om dig och massor av kramar från mig!

    SvaraRadera
  2. Livet tar snabba vändningar ibland - men jag ska inte klaga egentligen - har klarat mig bra. Men visst får man sig en liten funderare.

    Kram tillbaka/L

    SvaraRadera
  3. Oj... Hade ingen aning alls! Sköt om dig nu! Vet också hur det är att få en "omvälvande" diagnos som förändrar livet.. Även om min varit annorlunda än din. Kram!

    SvaraRadera
  4. Oj... Hade ingen aning alls! Sköt om dig nu! Vet också hur det är att få en "omvälvande" diagnos som förändrar livet.. Även om min varit annorlunda än din. Kram!

    SvaraRadera